Det gick inte över – det gick djupare 🌑
Anna van Berlo 
Min resa från utmattning till balans – tredje delen i en personlig serie om att hitta en ny väg framåt
Efter den där dagen när kroppen tvärstannade trodde jag ändå att det skulle gå över av sig självt.
En ledig helg. En semester. En extra lång sovmorgon. Det var ju bara stress… tänkte jag. Lite vila – kanske två veckor, tre på sin höjd – sen skulle jag vara tillbaka.
Men det gick inte över.
Det gick djupare.
Jag märkte att det inte bara var kroppen som var trött. Hjärnan funkade inte…jag förstod inte hur man gjorde dom enklaste sakerna. Jag hade alltid kunnat följa familjens samtal vid matbordet när alla pratar om varandra, huller om buller. Nu blev det en sörja. Vad säger dom? Pratar dom ens svenska eller är det utomjordiska? 👽
Like it or not….Hela jag, - kropp, sinne, själ var ur funktion.
Inget hjälpte längre – inte promenader, inte träning, ingenting….
Jag kunde inte ens läsa en kort artikel, än mindre en bok. Orden fastnade inte. Dom flöt omkring och bytte rader så det gick inte förstå.
Det var som om någon tryckt på paus – men glömt att säga hur man kommer igång igen.
Jag kände som jag behövde åka iväg, vara ensam. Jag orkade inte vara hemma, orkade inte träffa folk, klarade inte av min vardag. Jag behövde bort. Så jag ”flydde”. Ut på landet. Bort från brus, krav och plikter.
Det var inte vila. Det var överlevnad.
Jag hade börjat träffa en terapeut. Hon visste precis vilka knappar att trycka på och hur långt hon kunde pusha mig. Det var också hon som verkligen fick mig att förstå!
Ett enkelt diagram….här högst upp är man normalt, det går förstås lite upp och ner men man håller sig här uppe. ”Du”…sa hon…”DU är här NERE” och pekade längst ner på diagrammet.
Jag stirrade på pappret. På hennes finger. På avståndet mellan ”här uppe” och ”här nere”. Det var som att någon drog undan stolen jag satt på. 😰
Men det var första gången jag på riktigt insåg det. När det hade landat förstod jag också att det var precis vad jag behövde! Någon som uppriktigt fick mig att ”vakna” upp.
Sjukskrivningen var ingen deadline, -inget ”när det här datumet kommer ska du vara bra igen och börja jobba”. Inget att beta av och sen vara klar.
Det här var ett inre arbete – med en bromssträcka längre än något jag varit med om.
Som att försöka stanna en lastbil i full fart i nedförsbacke. Det tar en stund… 🚚💨
Jag ville förstå hur jag hamnat här och hur jag skulle ta mig ur, men det var svårt.
Och samtidigt fanns en liten viskning nånstans inom mig:
”Det här kommer att ta tid. Och det är ok”
Och där, mitt i tröttheten och förvirringen, dök den upp – den första glimten av acceptans.
Ingen glittrig halleluja-ögonblick, inget stort ljus som bröt igenom. Bara en stilla, försiktig viskning:
”Stanna nu.”
”Det är okej.”
”Du är bra som du är.”
Det var som om den rösten alltid funnits där, men att jag först nu gav den plats. Och jag visste – om jag skulle hitta en väg vidare, så måste jag låta den leda.
Kanske var det just här som vägen tillbaka startade.
✨ Nästa gång tar jag dig med till den märkliga tiden när jag upptäckte hur mycket jag inte längre klarade- och hur varje insikt blev en påminnelse om att botten ännu inte var nådd.
👉 Känner du igen dig? Allas resor ser olika ut, men ofta finns det likheter. Kom ihåg, du är inte ensam!
📖 Bloggen uppdateras varannan vecka – du hittar alla delar via startsidan.
💜 Ayurveda-Anna
Hitta din inre balans – lev ditt bästa liv!
Kategorier: : återhämtning, ayurveda, Min resa, utmattning